utbildningsanstalterna kostnadsfria utan även betala levnadskostnaderna under studietiden.
Först då detta förverkligats, är bottenskoleidealet genomfört. Att blott lägga studiegången öppen från småskolan och uppåt är, som alla väl erkänna, halvgjort arbete.
Vi behöva alltså många och tillräckligt stora studiestipendier för att låta begåvningarna ur alla samhällsklasser komma fram till de studier, som de äro särskilt ägnade för och intresserade av. Därvid avlyftes även en väsentlig del av den familjeindividuella kostnaden för dessa barn. Och genom att göra regel av undantagen, skulle vi då vidare på ett väsentligt sätt börja bryta själva den skadligt otidsenliga klassdifferentieringen mellan yrkena. Det räcker därvid icke att ge några fattiga barn friplatser i läroverken, ett fåtal studenter små studiestipendier och ej heller att lämna ut ett mindre antal räntefria studielån. Stipendierna behöva göras stora nog att verkligen bekosta uppehället under studietiden. En "friplats" garanterar ej, att en fattig pojke eller flicka också får undandra sig plikten att försörja sig själv.
Kostnaderna borde principiellt ej avskräcka: dessa utbildningsstipendier från det allmännas sida kunna verkligen ses som en investering - det gäller ju att sätta dessa unga i tillfälle att göra i motsvarande mån värdefullare arbetsinsatser senare - och borde kunna utgå som "lön för studiearbete" hellre än som lån. Detta är så mycket mera önskvärt, som "lånemöjligheten" inte fritar från förpliktelsen att skaffa goda borgensmän, vilket kan vara lätt nog i över- och medelklassen men stundom omöjligt i arbetar- och bondeklassen. Studiemöjligheterna för dessa särskilt begåvade borde t. o. m. göras oberoende av familjens samtycke och även av detta skäl göras både tillräckligt stora och tillräckligt fritt åtkomliga. En ideologi om "befordran till studiearbete" vore här på sin plats. Att den mest programenligt praktiserats i Sovjetryssland får inte utgöra något skenhinder; även det konservativa England
