genom dessa enskilda äktenskap och familjer. I verkligheten är tvärtom institutionen det socialt primära och dess beskaffenhet betingar de enskilda människornas inställning. Moralen är väsentligen en funktion av institutionen och icke tvärtom. Och institutionen är i sin tur i huvudsak en funktion av den totala samhällsutvecklingen, vilken i sista hand framdrives av tekniken.
Står man inför uppgiften att försöka genom praktiska åtgärder "lösa" problemet i meningen av en större social och personlig harmonis uppnående, är en sådan sociologiskt institutionell vetenskaplig betraktelse av familjen mera pessimistisk än den moraliska - eller antimoraliska - i det den icke ger stöd åt den moraliserande illusionen, att man skulle på ett långsiktigt och djupgående sätt kunna omskapa samhället genom att väcka och omvända de enskilda människorna. Men den sociologiska betraktelsen är även mera optimistisk och det i ett hänseende som borde intressera alla moralister. Genom en förändring av institutionen, av samlivets yttre betingelser, förändrar man nämligen de enskilda människorna och därmed även deras moraliska inställning. Man kan inte så tänja och vrida människorna, att de kunna leva lyckligt i en livsform, som själv genom traditionens tröghet alldeles kommit ur jämvikt med den i sista hand utslagsgivande faktorn: den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Men man kan söka styra och leda institutionens anpassning till större harmoni med samhällsutvecklingen i dess helhet och därigenom bortskaffa själva orsakerna till även de enskilda människornas moraliska felanpassningar. - Dessa abstrakta satser ha förutskickats, ehuru de icke i och för sig äro mycket sägande för den som icke själv lärt känna det sociologiska betraktelsesättet. De kunna icke utan stor vidlyftighet göras innehållsrikare. Den fortsatta framställningen skall emellertid söka fylla dem med ett mera konkret innehåll, om än endast för ett begränsat område.
