Den patriarkaliska familjeninom denna organisationsram var stationärt, och därför hunnit bli in i detaljer fast regelbundet av "folkways and mores", av pliktförbundna, allmänt respekterade sedvänjor och traditioner. Dessa tedde sig såsom yttre bud och de minskade möjligheterna till personligt nyckfull maktutövning från någon parts sida. Den patriarkaliska familjen utgör i själva verket kollektivitetens urbild - en stängd, hämmad, ofri och stillastående kollektivitet visserligen, men dock en ganska stabil form av intressegemenskap och funktionsdelning.
Till den sociala jämviktens och den patriarkaliska ordningens vidmakthållande bidrog på ett väsentligt sätt, att familjens tillvaro var nära förknippad med jordbesittning. De gamla bondeäktenskapens varaktighet och bondefamiljernas inre sammanhållning får nog i hög grad tillskrivas medlemmarnas intresse i den gemensamma egendomen. Denna kunde vanligen inte bekvämt förvandlas i pengar och delas upp, så att var och en kunde dra sina färde med sitt. Jorden måste brukas, och brukningstekniken förutsatte att detta skulle ske med förenade krafter. När den personliga erotiken och det samfällda egendomsintresset kommo i strid, fick erotiken vika. Skilsmässa kom därför sällan i fråga. Någon dramatisk upplösning av erotiska förvecklingar var knappast att tänka på. Troheten var kanske inte större då än nu, men man blundade hellre för snedsprången, eftersom en äktenskapsupplösning skulle ha vållat alltför stor oreda och alltför många ekonomiska svårigheter.
I viss mån hänga ju dessa ekonomiska hänsyn i än i dag. Att 1800-talsäktenskapen varit fastare än 1900-talsäktenskapen berodde säkerligen till största delen på att den tidens hustrur - utan egendomsrätt och utan egen försörjningsmöjlighet - inte vågade och kunde hävda sina moraliska eller personliga krav. Eller det berodde tvärtom på att den part, som fört in hela eller största delen av förmögenheten i boet eller som besatt den största inkomstmöjligheten - vanligen mannen -
