Maktförskjutnngar inom familjennämligen långt mera "patriarkalisk" än den gamla s. k. patriarkaliska familjen.
I samband med denna mycket väsentliga maktförskjutning inom familjen uppstå helt naturligt en mängd svårartade intressebrytningar. Såväl hustrur som barn kunna känna otillfredsställda självständighetskrav, se egna livsmöjligheter som det icke ligger i deras egen makt att utnyttja. I svårartade fall kunna dessa krav växa till farliga ressentiment. För att här tills vidare blott ta ett exempel: vilken olidlig makt fick icke helt plötsligt fadern över en sons eller dotters yrkesval och yrkesutbildning. Hela problemet om yrkesvalet var i själva verket alldeles nytt: skapat genom industrialiseringen och den ökade rörligheten. Då det nu uppträder, vilar makten huvudsakligen hos fadern och, märk väl, valet måste av honom avgöras personligt utan stödet och begränsningen av genom långa tider stadfäst tradition.
För denna familj, reducerad till konsumtionsenhet och med försörjningsbördan på detta ensidiga sätt lokaliserad, blir det allt svårare att upprätthålla illusionen om familjemedlemmarnas samfällda ekonomiska intresse. Med hela mängder av moraliserande talesätt söka vi förgäves täcka över det faktum, att inom familjerna tvärtom bestå starka ekonomiska spänningar. Karakteristiskt för denna övergångstyp av familj var nog just grälet om hushållspengarna, som antagligen i sin mån förgiftade merparten av 1800-talsäktenskapen.
Vissa ansatser till nyordning av äktenskapsinstitutionen måste under sådana förhållanden redan tidigt framträda som en reaktion mot familjens förändrade livsbetingelser. Närmast såsom utslag av sådana tendenser har man att betrakta lagstiftningsreformerna om gift kvinnas ekonomiska rättigheter och än mer upphävandet av mannens målsmanskap över hustrun samt hennes inställande såsom fullt medansvarig för barnen (detta skedde dock så sent som 1920). Under tiden har även hela kvinnoemancipationsstormen vuxit fram, inneslutande en mängd
