krav på politisk medborgarrätt och framför allt krav på ekonomiskt oberoende, helst vunnet genom eget förvärvsarbete.
Kvinnoemancipationen är således i huvudsak att betrakta såsom ett svar och en protest emot en genom industrialiseringen skedd maktförskjutning till mannens förmån. Kvinnorna i den förkapitalistiska familjen hade varit icke svagare utan betydligt starkare än kvinnorna under övergångstiden. De hade ägt så nära fullständig likställighet i det självhushållande kollektivets ekonomiska liv, att en frigörelse icke varit i högre grad påkallad.
Men nu blev den det. Kvinnorna voro i försvarsställning: de voro undanträngda. Och de hade att genom organisation och politik men i första rummet genom att tränga på emot förvärvslivet söka återvinna den andel av plikter och rättigheter, som genom den patriarkaliska familjens sönderfallande höll på att berövas dem. Till vissa därmed förenade sociala konsekvenser återkomma vi senare.
Barnens fostran i familj och barnkammarskolor
Rättslösare stodo länge barnen i denna desorganiserade övergångsfamilj. Medan kvinnorna äro vuxna människor, som själva kunnat kämpa sig fram till återvinnandet av plikter och rättigheter även inom det industrialiserade samhället, kan för barnen blott något vinnas genom samhälleliga stödåtgärder, genom aktiv socialpolitik. Och för socialpolitik av denna art var jordmånen icke särskilt gynnsam under den framväxande industrialismen.
Oftast såg man icke problemet eller såg det blott i mycket begränsad omfattning, såsom t. ex. nödvändigheten att skydda barnen från hälsofarligt industriellt arbete. Det låg emellertid helt i linje med familjens egen utveckling, att den samhälleliga barnavården oavbrutet utvecklades och att den till en väsentlig del kom att bestå i åtgärder ägnade att undandra barnen från
