kritik av de nymodiga intrången på familjens självbestämmanderätt är nonsens, då i själva verket barnens delaktighet i denna "frihet" aldrig hävdats och hustrurnas sällan helt ut praktiserats. Den enda "frihet", som egentligen trädes för nära, är familjeförsörjarens rätt att vara herre över sina stackare. Man får framför allt icke glömma, att denna "frihet" i meningen familjeauktoritet över barnen i gamla tider starkt tyglades och begränsades, dels av stadfäst tradition och dels av de rent faktiskt mycket begränsade valmöjligheterna i ett statiskt samhällstillstånd.
I huvudsak är denna "frihet" således ett upplösningsfenomen bland alla de andra under det liberala övergångsskedet, och ingreppen från det allmännas sida äro i huvudsak blott en ersättning för de eljest felande tyglande och begränsande faktorerna. Tvånget är icke större än det som utövades av traditionen och av valmöjligheternas begränsning i gamla tider. Inom denna ram kommer alltid en frihet att bestå. Men en frihet utan förnuftig ram är godtycke och därtill en farlig art av godtycke, då friheten består i makt över andras livsföring.
Vid bedömandet av familjens förhållande till barnen bör även beaktas en annan betydelsefull faktor i den pågående industrialiseringen: den ökade sociala rörligheten. Uppväxtmiljön är mera sällan än förr likartad med den senare levnadsmiljön. De få och fasta sociala relationerna ha ersatts av ett otal skiftande. Släkten och bygden binda icke så starkt individen, och med hänsyn till den socialt utvidgade arbetsfördelningen vore detta heller icke ändamålsenligt. En särskilt för familjesammanhållningen viktig synpunkt är därvid, att de olika familjemedlemmarna nu normalt ha olikartade sociala anknytningar och förvärva starkt skiftande livserfarenheter. Detta medför givetvis, att illusionen om den fullkomliga enhetligheten inom familjen måste uppges. Ett visst spelrum för intressebrytningar uppkommer även härigenom. Att inte låtsa om dem vore att hyckla.
