gemensamma barnkammare höra givetvis dit. H. S. B. i Stockholm har redan utfört ett pioniärarbete på detta område. - Även om småbarnsvården skall direktare samordnas med bostadsförsörjningen än vad fallet är med den vanliga skolan, som kräver centralisering för att vara effektiv, måste ändå denna uppfostringsverksamhet i framtiden komma att ledas av det allmänna genom någon utvidgning av de sociala organen.
I alla händelser synes skolan böra kontrollerande omspänna hela den allmänna barnuppfostran i landet. Även de privata och halvprivata kindergarten och barnkrubborna, kollektivhusens och de kooperativa bostadskomplexens barnkammare måste in under pedagogiskt och skolhygieniskt överinseende. Våra skolmyndigheter måste ha möjlighet och skyldighet att lägga upp program, driva psykologisk-pedagogisk forskning och därmed bli i stånd att styra reformerna och ständigt förbättra dessa institutioner. De måste framför allt ha kontroll över utbildningen av lärarkrafter och - åtminstone delvis - barnavårdspersonal. Statliga seminarier för småbarnslärarinnor äro ett led i ett dylikt program. Även småbarnspedagogiken behöver nämligen rationaliseras och höjas till yrke inte bara för några få kindergartenlärarinnor utan för alla som överhuvudtaget ha barn om hand.
Reformer i denna riktning - oavsett nu den organisationsdetaljen, om skolväsendet eller någon annan institution skall ta initiativ och ansvar - äro i linje med tidsutvecklingen: de innebära blott en rationaliserande och förbilligande specialisering inom ännu ett livsområde. De betyda en lättnad i uppfostringsansvar och ett undanröjande av barnens hindersamhet särskilt för kvinnorna och det i så hög grad, att de säkert skulle bortskaffa en del av motivkomplexet bakom den pågående starka födelsebegränsningen. De erbjuda vidare nya medel, varigenom även kostnaderna för barnen kunna distribueras efter andra grunder än familjernas barnantal, med enahanda verkningar på familjens inställning till barnafödandet.
