såsom typiska för detta övergångssekel. Förr hörde man betydligt mindre av olyckliga äktenskap. Till någon del berodde det sannolikt på en starkare personlig förtegenhet men huvudsakligen väl dock på att familjerna faktiskt voro mera harmoniskt uppbyggda och anpassade.
Men nu: hur förhåller det sig egentligen med familjelyckan i det genomsnittliga svenska arbetarhemmet? Eller tag dess standardbildande mönster: borgarhemmet. Tag t. o. m. borgar-hemmet under dess senaste glanstid, från seklets mitt och fram emot världskriget - under den tid alltså, då ännu alla slags traditioner voro mera levande, värdeskalorna fasta och dessutom barnkullarna skapligt stora; detta borgarhem, som så fridfullt skyltar i tidens viktorianska puritanism men vars väl hemlighållna verklighet så elakt satiriserats i sekelslutets Giftaslitteratur. Det vore en lockande uppgift för en psykologiskt orienterad sociolog att genom kritiskt analyserade och kontrollerade enquêter ordentligt studera denna sak innan själva undersökningsobjektet, förkrigsgenerationen, dör ut och vi definitivt bli hänvisade till den sociala historieforskningens på ett sådant område nödvändigtvis klumpiga och ytliga metoder. Vilken roll spelade grälet om hushållspengarna? Vad tyckte och tänkte kvinnorna? Hur pass avsevärda intresseslitningar förorsakades av könsumgänget? Hur trivdes barnen?
Denna just förgångna epoks familjetyp ha vi här sett som ett övergångsfenomen och just därigenom kunnat förklara desorganisationen och disharmonien. Familjen håller nu på att löpa in i en ny utvecklingsfas, och i många hänseenden uppstår då en något bättre anpassningsform. Det moderna äktenskapet skulle rentav kunna tänkas vara allmänt lyckligare redan av det skälet, att det likväl i mycket högre grad bygger på kamratlighetens grundval, än vad den nu åldrande generationen någonsin kunde åstadkomma på grund av den bristande öppenhet och vilja till renhårighet, som tyvärr åtföljde den borgerliga epokens romanticism. Men ändock är denna moderna familj,
