om fruktsamhet och sannolik befolkningsutveckling framträder nämligen därigenom den individualistiska konservatismens samhällsupplösande klassegoism alltför i ögonen fallande.
Flertalet konservativa komma i denna konflikt mellan traditionella ideal och ekonomiska intressen med all sannolikhet att reagera så, att de söka rikta blicken bort från befolkningsfrågan. Det är då alla radikala ha att ständigt på nytt föra fram denna fråga, visa de nödvändiga socialpolitiska, fördelningspolitiska och produktionspolitiska konsekvenserna av en omsorg om den svenska befolkningsstockens vidmakthållande och så tvinga dem att välja. Välja de då att ställa sig avvisande, veta vi vad vi tänka om dem och deras fosterländskhet. Och bland sin egen ungdom skola de bevittna massavfall. Den liberala konservatismen är därför förlorad: den dömes framför allt genom sitt svar på befolkningsfrågan.
Någon "nationell samling" i befolkningsfrågan komma vi därför näppeligen att se: det kommer att stå strid på alla punkter. Vad som emellertid kommer att inträffa - såsom en följd av den faktiska utvecklingen och en vaknande insikt om dennas innebörd - är likväl med tämligen stor visshet att de politiska krafterna få en förändrad huvudinriktning till befolkningsfrågan och socialpolitiken. Det som då ägt rum är blott en av dessa mera väsentliga förflyttningar av de kämpande åsikternas tyngdpunkt, vilka tid efter annan inträffa under historiens gång.
Man bör alltså vid bedömandet av den framtida åsiktsutvecklingen inom socialpolitiken icke glömma befolkningsfrågan, där vi nu befinna oss i ett sannolikt mycket kortvarigt tillstånd av åsiktslöshet. Man har nämligen icke riktigt vant sig vid det förändrade sakläget än, inte riktigt upptäckt vad det är som håller på att ske med familjen och med folket.
Hela den nödvändiga utvidgningen av socialpolitiken, den samhälleliga fördelningen av familjeansvaret, skulle naturligtvis kunna äga rum under långt mindre motstånd, såvida vi inte