Konflikten mellan tradition och tidskravalla sutte så fast i just dessa individualistiska tänkesätt från industrialismens genombrottsperiod. En friare, snabbare och mer friktionsfri social anpassning hejdas av denna belastning som 1800-talstraditionen, litteraturen och skolan tyngt oss med. Utvecklingen hämmas ej blott - och ej ens huvudsakligen - genom det motstånd, som reses av det fåtaliga socialskikt av besittande, vilka ha ett ekonomiskt intresse i att hindra den. De ha dessvärre starka bundsförvanter i vårt eget ofrivilliga, traditionsberoende.
En förändring av nästa generation härutinnan är dock det enda, vari alla strävanden till mera djupgående sociala omgestaltningar måste söka sin grundläggning. Därför ligger uppfostringsproblemet på botten. Förhoppningen står till de unga. Den redan uppvuxna generationen är oftast hopplös: den är och blir i stort sett som den redan är. I denna generation synas vi ännu inte mera allmänt vara mogna för ett ansvarigt tänkande efter klart sociala linjer. Samarbetstanken är oss för främmande. Men i befolkningsfrågan liksom i alla de andra ekonomiska och kulturpolitiska problemen gäller det just att bryta ned den asociala individualismen från den industriella övergångstiden.
Det kommer att ta lång tid, men förändringen är nödvändig. Den ligger helt i linje med den faktiskt skeende sociala utvecklingen: till slut tvingar den sig igenom av egen kraft. Det tragiska är bara, att under tiden konflikten mellan det efterhängsna traditionsarvet och den aktuella livssituationen tillätes växa ut till en sådan personlig och social disharmoni.
