Det är att hoppas, att preventivlagens avskaffande, en förbättrad sexualupplysning och en organisation av preventivmedelshandeln skall lyckas i viss - och ganska hög - grad nedbringa antalet fall, då kvinnor komma i det läge, att de önska fosterfördrivning. Men denna förhoppning kan icke rimligen vara ett skäl mot reform av abortlagstiftningen, ty så goda verkningar av preventivlagens avskaffande äro dock ej att förvänta.
För att ta ståndpunkt till frågan i vad mån och enligt vilka regler en gallring av fallen är önskvärd, skulle vi i första hand behöva veta, vilka kvinnor som söka hjälp. Äro de gifta eller ogifta, gamla eller unga? Till vilka samhällsklasser och inkomstklasser höra de? Hur många barn ha de förut? Hur ter sig deras motivkomplex? Skulle utbredd kunskap om kontraceptiva metoder ha överflödiggjort många fosterfördrivningar? Dessa frågor kunna blott resas; på flertalet av dem saknas varje tillstymmelse till svar.[1]
En mera ingående och tillförlitlig kartläggning av dessa och en del andra viktiga förhållanden kunna vi likaledes blott ernå, sedan fosterfördrivningarna reglerats och hänvändelse till läkare blivit allmän. Först då blir det egentligen möjligt att med större vederhäftighet motivera bestämda sociala indikationer för fosterfördrivningens tillåtlighet, även om redan nu vissa allmänna villkor kunna fastställas.
- ↑ I medicinalstyrelsens enquête fanns fråga blott om civilstånd. Hade man väntat sig kunna belysa problemet, borde man emellertid framför allt ha sökt kompletterande uppgifter av social natur. Det är möjligt, att de nya frekvensdifferenser man därigenom skulle kunnat framlägga - tillsammans med de man redan haft för gifta och ogifta, för olika distrikt, för agglomerationsgrad och för tidsutveckling - skulle i viss mån ha kunnat ge anledning till en del värdefulla slutsatser.
