av den privatkapitalistiska produktionsordningen alltid påstått gentemot de nyliberala ekonomerna. Och nog ser det ut som om de skulle få rätt på den punkten också, liksom deras föregångare tidigare fått rätt, då de gentemot de gammalliberala malthusianerna förnekade den driftsbundna nödvändigheten av den klassiska lönelagen, som ju byggde på antagandet, att högre löner omedelbart betydde stegrade födelseöverskott. Den som lever får se, och tydligen snart nog, så katastrofalt hastigt som hela den ekonomiska organisationen av näringslivet nu håller på att sprängas sönder.
Därmed må emellertid förhålla sig hur som helst. I detta samband räcker det med den rent negativa satsen, som torde vara tillräckligt ådagalagd, att den nationalekonomiska vetenskapen för närvarande icke ser sig i stånd att leverera några enkla patentlösningar av befolkningsfrågan av den generella typ, vi vant oss vid under det nyss förgångna liberala århundradet.
Rasbiologiska värdeskillnader mellan socialklasserna?
På någorlunda samma sätt förhåller det sig nu med andra vetenskapers bidrag till befolkningsfrågans teoretisering. I den mån de lämnat allmänna och enkla "befolkningslagar", verka dessa numera ytterligt suspekta. Detta gäller icke minst rasbiologien, som ju skall ha hand om en viktig del av befolkningsproblemets rent kvalitativa sida.
Detta kvalitetsproblem kan angripas så, att man studerar de individuella olikheterna i en befolkning och söker angiva i vad mån dessa olikheter äro av ärftlig natur eller äro miljöbetingade. Den saken är praktiskt viktig icke minst från socialpolitisk synpunkt. Äro olikheterna miljöbetingade, kan man nämligen förändra befolkningsmassans kvalitet genom att på olika sätt förändra miljöns beskaffenhet för vissa individer. Äro de åter av ärftlig natur äro möjligheterna mera begränsade.
