utsträckning socialt mönsterbildande. Framför allt sker det emellertid indirekt och på den grund, att de ekonomiska och sociala miljöfaktorer, som redan bestämma dessa kretsars levnadsvillkor, mer och mer gripa omkring sig i takt med näringslivets rationalisering och industrialisering. Fruktsamheten i de socialgrupper där den ställer sig lägst, skulle således i viss grad förebåda den fruktsamhet, som längre fram kommer att råda i även andra socialgrupper.
Landsbygdsbefolkningen har i genomsnitt fortfarande betydligt högre fruktsamhet än befolkningen i städerna och framför allt i de större städerna. Den saken framträder än tydligare, om man tar hänsyn till den rätt stora skiljaktigheten i åldersfördelning. Städerna och i synnerhet industristäderna ha ju en väsentligt större del av sin befolkning i de fruktsamma åldrarna. Ändock äro där födelsetalen lägre. År 1933, då födelsetalet för hela riket var 13,69, var födelsetalet för landsbygden 14,-9 men för städerna blott 11,49. För Stockholm var det 10,3. Vissa städer ligga ännu lägre.
Särskilt vissa delgrupper av landsbygdsbefolkningen (norrlänningar, statare och torpare samt vissa kategorier inom bonde- och småbrukarklassen m. fl.) ha ju fortfarande en relativt hög fruktsamhet. Ända fram emot kriget hade även industriarbetarklassen på landsbygden en mycket hög fruktsamhet, i själva verket en åtskilligt högre än den jordbrukande befolkningen (även med hänsyn därvid tagen till den skiljaktiga åldersfördelningen). Industrialiseringen verkade, innan den frivilliga födelsebegränsningen inträdde, mest genom att öppna nya arbets- och förtjänstmöjligheter. Folk från landet strömmade till de nya industriplatserna, gifte sig och födde barn i stor myckenhet.[1]
- ↑ De i texten berörda förhållandena komma att belysas i en ännu icke publicerad undersökning från Socialvetenskapliga institutet vid Stockholms högskola.
