bejakandet av ett visst "befolkningsoptimum". Och det finns i och för sig alls ingen anledning, varför fruktsamhetstalen någonsin skulle stanna på en sådan höjd, att ett jämviktsläge inträder, d. v. s. så att befolkningen icke oavbrutet minskas utan vid viss nivå hålles konstant.
Man måste erinra sig, att det krävs en rätt hög genomsnittlig äktenskaplig fruktsamhet för en konstant befolknings uppehållande (motsvarande en familjestorlek av i medeltal inemot tre barn). Befolkningsstocken uppehålles icke för närvarande; det nettoreproduktionstal som motsvarar 1933 års nativitetstal kan, såsom redan angivits, uppskattas till blott omkring 725, vilket betyder, att det skulle behöva födas nästan 40% flera barn än då för att uppehålla en stationär befolkningsstock. Än mindre kommer befolkningsstocken att uppehållas efter det ytterligare fall av fruktsamhetstalen, varmed vi av redan antydda skäl anse oss böra räkna. Professor F. J. Linders har i en ännu icke publicerad statistisk utredning för seminariesakkunniga sökt på grundval av de iakttagna tendenserna göra en prognos över barnantalet under de båda närmast följande decennierna. Hans prognos – vilken naturligtvis måste bli osäker, såsom han själv starkt betonar, men likväl är den säkraste vi ha – är helt enkelt skrämmande. Medan vårt folk ända intill kriget årligen födde betydligt över 130,000 barn, år 1926 över 100,000 och i fjol under 85,000, beräknar Linders, att vi redan under femårsperioden 1936–40 skola komma under 73,000, 1941–45 knappt över 60,000, 1946–50 bara en bit över 50,000 om ens det. Antalet barn i skolåldern skall under 50-talet ha sjunkit till omkring hälften. Detta är avfolkning.
En vid någon storlek – oavsett här vilken – uppehållen befolkning i värt land skulle kräva en mycket kraftig stegring av fruktsamheten i efterhand, sedan befolkningen först nedbragts tillräckligt. När uppnås en sådan jämvikt? och varför? och varför just vid "befolkningsoptimum"? (Om den teoretiskt
