Det stora avfolkningsproblemetmåhända oöverkomligt hinder i vägen för varje positiv befolkningspolitik. Avfolkningen kan då vara ohjälplig. Så ligger kort sammanfattat det befolkningspolitiska läget till i vårt land. Och det är i konstaterandet av dessa faktiska förhållanden, som den praktiska diskussionen skall ta sin utgångspunkt.
Till en början borde man därvid kunna nå omedelbar enighet om att själva det befolkningsstatistiska sakläget och framför allt de sannolika utvecklingstendenserna borde skyndsamt och ingående utredas. Av utrymmesskäl ha vi i detta kapitel blott mycket ytligt kunnat skildra de fruktsamhetstendenser och fruktsamhetsdifferenser, som äro av betydelse för den påbörjade avfolkningens bedömande. Redan på grundvalen av nu bearbetat och tillgängligt material kan man komma mycket djupare. Ännu djupare kan man komma genom en särskilt utifrån denna synpunkt styrd bearbetning av det rikhaltiga primärmaterial, som innehålles i vår folkbokföring. Och detta primärmaterial kan och bör utvidgas i vissa riktningar just för denna viktiga frågas klarläggande.
Detta är emellertid uppgifter som vida överstiga enskilda forskares och även vetenskapliga institutioners resurser. Avfolkningsproblemets undersökning måste upptagas av statsmakterna. Med hänsyn till vissa särdrag i de statistiska ämbetsverkens arbetsmetoder är det därvid troligt, att avfolkningsproblemet liksom på sin tid emigrationsproblemet bör såsom en fristående arbetsuppgift lämnas åt en offentlig utredning, som visserligen bör stå i nära samarbete med statistiska centralbyrån – och bland annat i rätt riktning påverka ej blott planläggningen av 1940 års allmänna folkräkning utan även den fortsatta bearbetningen av 1930 års folkräkning – men i huvudsak självständigt och obunden av den statistiska administrationen upptaga det väldiga problemet på ett intensivt och realistiskt, sociologiskt fördjupat sätt.
En sådan utredning av sakläget i avfolkningsfrågan skulle komma att behöva utvidgas att gälla ej blott de demografiska
