landet av den expanderande ekonomiens efterföljande av den sammankrympande. Den tekniska utvecklingen och kapitalbildningen må aldrig så starkt verka till att möjliggöra en förbättrad försörjning för oss alla, och den politiska organisationen av samhället må omgestaltas så, att dessa möjligheter bättre än nu tillvaratagas. Få vi emellertid blott planlägga för en hopskrumpnande, sig själv avvecklande samhällsekonomi, kommer en väsentlig social eggelse att saknas.
Närvaron av alla de för många gamla – och de bli som redan sagts särskilt många, när vi, som nu befinna oss i medelåldrarna, börja komma upp i de högre åren – verkar i samma riktning. Även bortsett från den del av vår generation, som behöver försörjas av det allmänna eller av enskilda närstående, komma vi att verka i hög grad tryckande på livslusten i landet. När läkarna och det allmänt sundare levnadssättet numera lyckats stegra de gamlas livslängd och hålla dem fysiskt spänstiga upp i ålderns sena höst, ha de likväl kunnat göra föga åt den naturligt framskridande senilitetsprocessen. Denna flodvåg av intellektuell senilitet i det sociala livet, vilken såsom en följd av den förändrade åldersfördelningen om ett par decennier måste börja stiga i landet, kommer att kännas outhärdlig för den generation, som då står i sin krafts dagar, detta allra helst som vi gamla då, såsom de gamla alltid gjort, komma att segt häfta vid de sociala maktpositionerna och vid förmögenhetsinnehavet. (Vid 1920 års folkräkning innehades 63 % av förmögenheten av personer över 50 år samt 37 % av personer över 60 år, trots att den relativa storleken av dessa åldersgrupper samtidigt blott var respektive 21 och 12 %.)
Dessa härav utlösta stämningar komma att ge sin färgton ej blott åt den befolkningspolitiska diskussionen utan åt hela den sociala utvecklingen under detta framtida skede.
