åtföljande höggradig risk för instabilitet, som fallet överallt är i Mellaneuropa.
Att landets gränser därtill i möjligaste grad böra hållas öppna för våra trängda landsmän i Finland, i den mån den finska nationalismen gör dem livet så surt, att de önska flytta över, är lyckligtvis ett krav, som man i vårt land även i detta avstängningens tidevarv kan driva såsom praktisk politik. Helst skulle vi vilja se hela den finska nationen innesluten i denna nya skandinavism, men utsikterna för Finlands inbegripande i en nordisk gemenskap äro med rådande utveckling i detta land synnerligen små.
Ett annat krav är att vi i möjligaste mån och med tacksamhet böra taga emot – om inte hela flyktingströmmen från diktaturländerna, vilket är orimligt – så likväl den fåtaliga och från genomsnittssynpunkt individuellt övervärdiga krets av vetenskapsmän och kulturarbetare, som nu på grund av sin ras, sin religion eller sin politiska övertygelse drivas ut och i sin nöd söka sig hit. Vi säga att detta är krav, som ännu praktiskt kunna resas och försvaras i detta land, men måste med sorg och skam bekänna, att det är mycket ovisst, i vad utsträckning de faktiskt kunna genomdrivas. Icke minst de "akademiskt bildade" samhällsgruppernas fackföreningar – ända ned från studentföreningarna – äro ivrigt verksamma i motsatt riktning, och de ha redan producerat högar av arkivalier, ur vilka det mörkaste trångsinne talar.
Den framtida befolkningspolitiska inställningen.
Kvar står emellertid alltjämt den betydelsefullare frågan: hur kommer det svenska folket att befolkningspolitiskt ställa sig inför den fallande fruktsamheten, den allt hastigare sjunkande befolkningsmängden och den hotande relativa avfolkningen av landet?
