Vi tro så av många skäl. Men det är i första hand ett, som här till en början skall framdragas.
Ett faktum är, att de enda verkligt effektiva medlen att hålla fruktsamheten uppe bestå i genomgripande fördelningspolitiska, socialpolitiska och produktionspolitiska reformer. Det läger, som redan av andra skäl har hela sin strävan inriktad på en utveckling i denna riktning, kommer icke att kunna undgå en stigande förståelse för ett syftemål, som däri måste söka sitt enda medel.
I det motsatta lägret kommer heller inte i fortsättningen att saknas personer, som grubbla över hur fruktsamhetstalen skola kunna bringas upp. Deras uppgift är emellertid inte den lättaste, såvida de inte grundligt förändra hela sin socialfilosofi. Att hjälpa upp födelsesiffrorna med preventivlagar och annan strafflagsexercis, kommer att visa sig mer och mer orimligt. Själva tanken att dylika metoder skulle vara resultatbringande har blottat en förvånande okunnighet om hur djupt de sociologiska orsakerna till det man vill ändra äro rotade.
Orsakerna till att födelsetalen sjunka ligga nämligen närmast i familjeinstitutionens förändrade sociala struktur och förändrade socialmoraliska innehåll. Agitationen för och emot barnbegränsning har här kunnat spela rollen av utlösande moment. Men i det väsentliga svarar, som redan i föregående kapitel antytts, denna förändrade inställning till än djupare liggande förändringar av själva den sociala och ekonomiska grundvalen för familjebildningen, förändringar som i vårt land följt industrialiseringen i spåren. De sjunkande fruktsamhetstalen beteckna egentligen ingenting annat än svårigheterna att anpassa den gamla, från tidigare produktionsperioder nedärvda familjeinstitutionen till dess nuvarande miljö, som är det moderna ekonomiska och sociala livet. Och om man icke ser till att man bättre anpassar denna sociala och ekonomiska bas till familjebildningen, så kan det mycket väl hända, att rasen går det självmord till mötes, varom man profeterat.
