Trångboddhet i de moderna husenräkning husen egentligen byggdes och subventionen lämnades. Hyrorna ha ställt sig för höga och den prövning av hyresgästernas hjälpbehov, som kommunen förbehållit sig, har aldrig på avsett sätt kunnat förverkligas. Dessa bostäder bebos tvärtom av en relativt välbeställd befolkning. I synnerhet det fåtal något större lägenheter, som även inrymmas i dessa "billiga hus", ha måst betinga hyror som ställt dem alldeles oåtkomliga för just de barnrika fattiga familjerna. Subventionsplanen stoppades slutligen sommaren 1933, vilket motiverades med "det förändrade läget på bostadsmarknaden" men också med en i och för sig alldeles riktig uppfattning om att man icke ernått precis vad man eftersträvat. Stockholms stad har även som bekant drivit en småstugerörelse i ganska stor omfattning, vilken likaledes varit inriktad på barnrika familjer. Då trots allt kostnaden hållit sig hög, har man emellertid blott i mindre – och med åren sjunkande – utsträckning verkligen lyckats nå det åsyftade klientelet. Det genomsnittliga barnantalet per familj i under året nyuppförda småstugor, som år 1927 var 1,a, hade 1933 gått ned till 0,8 och siffran närmar sig alltmera den för Stockholm såsom helhet genomsnittliga, som nu är ett halvt barn per lägenhet.
Det här sagda gäller nu en mycket stor del av all subventionerad byggnadsverksamhet i svenska städer under efterkrigstiden. Man har icke lyckats komma ned till en bostadskostnad. som gjort det möjligt att hjälpa de mest behövande. Trots att man fått hålla sig till en de fattigas "medelklass". har man ofta måst tränga ihop familjerna på ett sätt som stundom till och med efter gammalmodiga statistiska och hygieniska normer måste karakteriseras såsom svårartad trångboddhet. I de fall då kommunerna – genom fattigvården eller i förbindelse med fattigvården och mestadels med utnyttjande av vissa äldre hus i kommunernas ägo eller genom byggande av baracker –
verkligen försett de fattigaste barnrika familjerna med bostäder.
