intresse också var nationalekonomiskt riktigt. Hyresstegringslagen lämnade redan under sin tillvaro utrymme för oerhörda vinster. 1923 avskaffades den helt och hållet utan att ens då de breda lagrens intressen på något sätt tillvaratogs, trots de redan intjänta och alldeles påtagliga spekulationsvinsterna. Med dessa hundratals och tusentals millioner skulle eljest hela bostadsfrågan kunnat vara i ett annat läge i dag. Till byggnadskostnadernas – och därmed hyres- och fastighetsvärdenas – stegring bidrogo monopolistiska organisationer bland materialleverantörerna, misstag och oförstånd i städernas (och i Stockholm därtill statens) tomtpolitik, byggnadsindustriens spekulativa organisation och finansiering, byggnadsarbetarnas lönepressningsmetoder (i storstäderna) o. s. v. Allt som stegrade byggnadskostnaderna höjde även hyror och värden i hela mängden av gamla hus. Samhällsorganen gjorde i Sverige inga anspråk på vare sig andel i de oförtjänta vinsterna eller på rationell kontroll över produktion och marknader. Under hela denna svindeltid odlades i stället en liberalekonomisk ideologi om att "lagen om utbud och efterfrågan" skulle reglera bostadsmarknaden. Om någonsin den klassiska termen utsugning har full tillämpning, har den det å bostadsmarknaden i de stora städerna. Detta anmärkt i förbigående.
De stadigt stigande hyrorna ha således till stor del hejdat ansatserna till en stegrad utrymmesstandard för arbetarklassens familjer. De ha därvid haft en psykologisk verkan även utöver den reellt motiverade: det är alltid svårt att få konsumtionen att utvidgas av en vara som stiger i pris, även om inkomsterna skulle räcka till. Bostadsvanorna höra dessutom till de mest konservativa. Vissa undersökningar i Göteborg och Lund[1] ha ställt det sannolikt att visserligen icke all men en väsentlig del av trångboddheten är självförvållad, d. v. s. bottnar i ett från social synpunkt felaktigt konsumtionsval och icke i fattigdom.
Bostadssociala utredningens statistiska undersökning är
- ↑ Se nedan noterna sid. 268 och 274.
