nyligen av andre stadsläkaren Olof Johnsson utförd intensivundersökning, som inom kort kommer att publiceras i Nordisk Hygienisk Tidskrift. I Uppsala har hyresgästföreningen gjort en intressant undersökning, där de bland annat visat upp, att just de uslaste bostäderna, dit de fattiga och mycket barnrika familjerna ofta samlas, ha de högsta hyrorna per kbm. Det finns ju så många fattiga, som behöva bo där, och priset bestämmes som bekant av tillgång och efterfrågan, om samhället icke störande ingriper i prisbildningsprocessen.
Hela kvalitetssidan, vi upprepa det, är emellertid trots allt en mindre väsentlig detalj i bostadsnödens problem. Bofälligheten i svenska stadssamhällen skulle helt kunna avskaffas med en extra bostadsproduktion motsvarande på sin höjd ett par års normal byggnadsproduktion. Svårare ligger kvantitetssidan till. Trångboddheten är vårt stora bostadspolitiska problem. I trångboddhetshänseende ligger Sverige mycket värre till än nästan alla andra jämförliga länder, och som vi redan antytt har det nog sitt samband med att vi också gå i främsta ledet i fråga om födelsebegränsning. j
Emot vårt antagande, att nativitetsminskningen skulle ha något att göra med bostadsnöden, talar skenbart det förhållandet, att familjerna med de många barnen ofta påträffas just i de små och de dåliga bostäderna. Gör man åter en rundvandring i de hyggliga och rymliga bostäderna, skall man tvärtom finna, att de mycket ofta bebos av mera välställda arbetarfamiljer, som varit synnerligen försiktiga i sin fortplantning. Men denna motsägelse är endast skenbar. De familjer, som fått de många barnen och som skulle behöva de bättre bostäderna, tvingas just genom de många barnens krav i andra hänseenden att söka sig de sämre, mindre och därför även billigare bostäderna. De familjer åter, som bebo de goda bostäderna, göra det oftast just tack vare att de säkrat sin inkomststandard genom att låta bli att föda barn. Man kan tycka, att detta är upp- och nedvända världen. Men sådan är livets
