Bostadsfrågan och avfolkningenbo i Sverige i mycket små, ofta därtill dåliga bostäder. Föda de barn, få de icke därför bättre bostäder; snarare tvinga de ökade kostnaderna för barnens övriga behov familjerna att söka ännu mindre och ännu sämre lägenheter. Barnafödande betyder då bl. a. frivilligt vald bostadsnöd. Här stå vi inför ett av huvudmotiven bakom den barnbegränsning, som nu håller på att drivas så långt, att folkets fortsatta existens är i fara. Den som har panna därtill, må beskärma sig över den moderna tidens materialism, som bl. a. skulle yttra sig i att människor som bo i trånga, dåliga lägenheter "icke med samma precision som i äldre, mera förandligade tider följa skriftens bud att föröka sig och uppfylla jorden och i synnerhet kyrkogårdarna". I alla händelser skall det visa sig praktiskt omöjligt "att moralisera folk från vettet", för att än en gång citera Alf Johansson. Man må ha vilken uppfattning som helst om ett sådant moraliserande – för vår del antaga vi helst att det bottnar i social okunnighet; eljest skulle vi icke väja för att karakterisera det såsom ett hån och gyckel med folkets djupaste livsvärden – men söker man i moraliserande talesätt något som kan bjudas vårt folk i stället för en familjevärnande bostadspolitik, skall det åtminstone från befolkningspolitisk effektivitetssynpunkt visa sig vara en mycket dålig ersättning. I framtiden kan man aldrig vänta sig annat än sterila familjer i dessa lägenheter
Näringsstandarden.
Jämsides med behovet av en ändamålsenlig familjebostad står behovet av sund och tillräcklig föda såsom ett livsviktigt krav. Bland de mera välbärgade är det väl vanligen en fast trossats, att detta krav är fullt tillfredsställt i vårt land. Ingen behöver svälta i våra dagars Sverige, säges det. Hungersnöd är en rent historisk företeelse.
Denna uppfattning är desto naturligare i de samhällsklasser, där man oftast har all möda att till efterföljd av moderna
