hänseenden. Och dessa familjer äro de många; det är deras beteende, som bestämmer födelsetalens höjd. Ända in i det sista är det dessa mindre bemedlade familjer, som trots allt haft de stora barnskarorna. Häruti håller nu en ändring på att ske. Men denna ändring innebär ingenting mindre än påbörjad avfolkning.
Befolkningsfrågan är därför primärt en socialpolitisk fråga och först därefter och i närmaste samband därmed en moralisk. Djupare sett är emellertid även den socialpolitiska frågan av moralisk innebörd. Den ställer krav och hårda krav. Men dessa krav ställas i första hand icke på de många fattiga familjerna, att dessa skola föda flera barn. Man bör i de högre samhällsklasserna icke föreställa sig, att befolkningsfrågan kan lösas genom något trolleri, utan extra arbete och försakelser och utan en sinnesändring inom just dessa samhällsklasser. Befolkningsfrågan ställer på alla dem som icke leva i nöd moraliska krav att inte bara anse något i största allmänhet för gott och riktigt utan även att vara beredd att offra och offra ganska mycket. Endast under detta villkor kunna de ha rätt att även börja predika moral. Framför allt böra de emellertid icke använda moraliserande talesätt såsom en undanflykt från de egna socialpolitiska plikterna. Ett sådant bruk av "moral" är för oss en styggelse. Faran är just, att alltför många i vårt land visserligen behjärtat se den hotande folkdöden, men att de förfärade vika, så snart det kommer till de ekonomiska och sociala konsekvenserna.
För vår del tvivla vi icke på att den stora massan av det svenska folket har obruten livsvilja. Men vi mena, att samhällsförhållandena måste grundligt förändras för att denna livsvilja åter skall komma till sin rätt. Problemet gäller för oss: avfolkning eller samhällsreform. Och programmet blir: ett nytt samhälle genomträngt av social solidaritet, där hela nationen i vidgad mån känner sitt gemensamma ansvar för de barn, som skola bli dess nästa generation. Först genom detta samhälles
