Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/192

Den här sidan har korrekturlästs
190
DET SVENSKA FOLKETS LEVNADSSTANDARD

en dylik rationalisering vore möjlig att i viss mån åvägabringa, skulle ändock födoämnesstandarden i de fattiga barnrika familjerna bliva mycket låg. Och intill dess denna mycket svåra uppgift verkligen fyllts, är det helt enkelt fråga om en barnens undernäring inom relativt mycket breda folklager.[1]


Arbetslösheten och jordbrukskrisen.

För att denna bild av de mindre bemedlade klassernas levnadsstandard, som vi ernått genom ett studium av deras bostads- och livsmedelskonsumtion, skall vara fullständig, måste nu därtill arbetslöshetsrisken beaktas.

I flera år ha de svenska fackföreningarna nu i genomsnitt redovisat en arbetslöshet, som håller sig kring och överskridit 20 %. Under hela den period av god ekonomisk högkonjunktur från omkring 1924 till 1930, som föregick de sista årens ekonomiska världskris, höll sig arbetslösheten kring 10–12 %. Dessa års relativt låga arbetslöshetstal, som i sin tur överstego förkrigstidens betydligt,[2] stå nu för oss såsom ett eftersträvansvärt ideal, men det är av olika skäl tämligen klart, att även om den pågående konjunkturförbättringen ytterligare skulle fortskrida, ha vi mycket små utsikter att ens för en kortare period av ett par år komma ner till en så låg arbetslöshet, såvida icke en kraftig produktionspolitik inledes. Det är här vidare att märka, att fackföreningstalen i så måtto äro minimital, som en hel del arbetare just på grund av ihållande allmän arbetslöshet aldrig bli medlemmar av fackförening. Detta gäller i synnerhet ungdomen – den arbetarungdom, som nu skulle sätta bo och föda barn.

Många unga arbetare komma aldrig in i ordnat

förvärvsarbete. Enligt en undersökning av arbetslöshetskommissionens

  1. Frågan om barnens näringsstandard skall återupptagas från social politisk synpunkt i sjunde kapitlet.
  2. Se Arbetslöshetsutredningens betänkande I, Stockholm 1929.