befordrande på villigheten att sätta barn till världen är ganska givet. Man har i detta samband att särskilt komma ihåg den tendens som alltmer synes göra sig gällande till stegrad arbetslöshetsrisk i slutet av medelåldern, alltså vid den tid då barnförsörjningsbördan vanligen är störst.
I bondeklassen motsvaras denna arbetslöshetsrisk av de enorma prisrisker, som åtfölja den fortskridande och nu med all sannolikhet för överskådbar framtid permanenta jordbrukskrisen. Upprätthållandet av denna ovisshet om de pris, till vilka bönderna kunna avsätta produkterna av sitt arbete, tjänar i landets produktion och konsumtion icke något förnuftigt intresse. Den omständigheten att bönderna tvingas att uppträda såsom spekulanter på en marknad, som de i alla händelser icke kunna överskåda, kan icke ha till följd att de i något hänseende inrikta sin produktion på ett rationellare sätt.
Det är i detta avseende en grundläggande skillnad mellan prisriskerna och produktionsriskerna. Bonden löper även risker för att det produktiva utbytet av hans jord och hans djur skall bliva kvantitativt eller kvalitativt sämre. Den risken finns det viss anledning att låta honom själv löpa, ty den sporrar honom att odla sin jord bättre och vårda sina djur rationellare; han kommer på grund av produktionsriskerna att i sin kamp med naturen förfara på ett skickligare sätt. Men något motsvarande gäller icke prisriskerna. Om han är oviss när han sår och när han planlägger, hur produkterna skola komma att betalas när han fått skörda, kan den omständigheten i intet hänseende göra honom till en bättre lantbrukare.
Från levnadsstandardsynpunkt har den rådande jordbrukskrisen betytt en mycket väsentlig nedpressning för landets bondeklass; hur stor är omöjligt att för närvarande angiva. Stödåtgärderna ha av naturliga skäl icke kunnat giva full kompensation: prisen ha i stort sett alltjämt fallit. Och vid genomförandet av dessa stödåtgärder ha de politiska partierna velat
