Jordbrukskrisens verkningarbinda sig så litet som möjligt. De ha därvid även lekt med tron på normala förhållandena återinträde. Jordbrukspolitiken har förts såsom en krispolitik på kort sikt. Ovissheten har vidmakthållits. Utom standardpressningen bär därför vår jordbrukarbefolkning en ständig inkomstrisk, som måhända rentav är mer tryckande än själva standardnedskruvningen och som i sin mån är jämförlig med arbetarnas arbetslöshetsrisk.
Sambandet med fruktsamhetsutvecklingen.
De uppgifter, som i detta kapitel lämnats om den bostads- och födoämnesstandard, vartill de mindre bemedlade klasserna i vårt land äro hänvisade, torde göra strävandena att stegra levnadsstandarden både förståeliga och i och för sig fullt försvarade. Beaktas dessutom arbetslösheten och arbetslöshetsrisken, den permanenta jordbrukskrisen och jordbruksinkomstrisken, torde det framstå ännu mera förklarligt, varför under rådande förhållanden nativiteten fått och i framtiden i ännu högre grad kan väntas få sitta emellan.
Det är naturligtvis alldeles riktigt, att vårt folk förr fött upp mycket stora barnkullar under ännu mycket svårare ekonomiska förhållanden. En undersökning över bostads- och näringsstandard på mitten av 1800-talet skulle ha visat, att en mycket stor del av hela befolkningen levde under förhållanden som vi nu skulle kalla ren nöd. Ändå var då födelsetalet mycket mer än dubbelt så högt som nu och fruktsamheten omkring tre gånger så stor. En låg levnadsstandard har i historien icke visat sig förhindra en hög fruktsamhet; den har bara på malthusianskt sätt förhindrat en alltför stor folkökning genom att hålla uppe dödstalen, framför allt för spädbarnen.
Detta påpekande är som sagt alldeles riktigt. men det rubbar inte ett tecken i den nyss dragna slutsatsen. Det visar bara hur man inte får dra lärdomar ur historien. Vi få minnas, att hela befolkningens psykologi starkt förändrats på de båda sista
