Överhuvudtaget har nationalekonomien i vårt lands samhällspolitiska diskussion fått göra sig alltför bred på bekostnad av alla de övriga socialteoretiska och socialpraktiska vetenskaperna som till stor del helt kommit i skymundan. Då nationalekonomien på grund av sitt traditionella och ännu ej helt övervunna materialistiskt hedonistiska och utilitaristiska betraktelsesätt och sin laissez–faire–liberala politiska inställning därtill betecknat en i det hela mycket ytlig syn på de sociala förhållandena, har denna dess hegemoni varit synnerligen olycklig. Just befolkningsfrågan är nu i första hand ett sociologiskt, socialpsykologiskt, socialpedagogiskt, socialhygieniskt och i sista hand ett socialpolitiskt problem. Den vetenskapliga behandlingen av sociala frågor från dessa djupare synpunkter är i Sverige efterbliven. Icke minst för just den lekman, som dock varit socialt kunnig nog att begära en viss allsidighet och fördjupning, har befolkningsfrågan redan av denna grund kommit att framstå förbryllande.
För skepsis och kritik gentemot överhuvudtaget alla åsikter i befolkningspolitiken har det under dessa förhållanden funnits övernog av skäl. Det är inte att undra på om därför en allmän villrådighet efterträtt den klara åsiktsspaltningen från åttiotalet och sekelskiftet. Men så småningom komma väl åsiktslinjerna att klarna igen. Befolkningsproblemet kommer på nytt att få sin centrala plats bland stridsfrågorna i den idépolitiska diskussionen. Vi skulle till och med tro att den i nästa generation kommer att dominera hela den socialpolitiska problemställningen. Den kommer åtminstone att tvinga sig in som en huvudsynpunkt. Befolkningsfrågan skall emellertid då visa sig ha väsentligt växlat innebörd.
Det är denna kris, som just nu är i sin begynnelse. Åsiktsuppluckringen betecknar bara ett kortvarigt övergångsskede, liksom efterkrigstidens hela politik djupast präglas av den hastiga förvandlingens kaos.
Vår åsiktsfyllda bok är utkastad i detta kaos av förvirrad
