avhållande då de ekonomiska förhållandena framstå så osäkra som nu under efterkrigstiden, samt därtill allehanda uppfostringsbekymmer för framtiden. Hänsynen till barnens egna uppväxtvillkor och kanske icke minst den intensiva känslan av osäkerhet för deras framtida försörjningsmöjligheter samt överhuvudtaget tvivlen på att deras liv kommer att vara värt att leva ha än vidare – icke minst för just de mera ansvarskännande inom de mindre bemedlade samhällslagren – kommit att framträda såsom starka motiv för barnbegränsning och därtill motiv av natur att icke kunna avvisas såsom egoistiska.
Vi ha redan i slutet av fjärde kapitlet framhållit och skola i avslutningskapitlet mera ingående skildra, hur i synnerhet vissa av dessa avhållande motiv förstärkts genom den med den pågående industrialiseringen förbundna sociala utvecklingen. Således ha både uppfödningskostnaderna och uppfostringsbesvären ökats avsevärt. Människorna fullfölja vidare numera långt medvetnare och intensivare sina strävanden att nå stegrad levnadsstandard. I de lägre inkomstklasserna har genom. de livligare sociala kommunikationerna med andra samhällsklasser uppstått ett mera klart fattigdomsmedvetande än tidigare samt en större obenägenhet att ödmjukt resignera. Genom att inskränka på barnaveln bibehåller man för sig själv och även för de barn man skaffar sig en högre standard. Alla dessa avhållande motiv ha nu därtill fått i högre grad möjlighet att göra sig gällande, tack vare den alltmera utbredda kunskapen om rationella medel för födelsekontroll.
Det är möjligt att redan en mera utbredd kännedom om hur det befolkningspolitiska läget faktiskt ligger till för vårt folk i någon man kan motverka familjens tilltagande sterilitet. Effekten av denna upplysningsverkan får emellertid icke överdrivas, så individualistisk – icke minst på det sexualetiska området – som människors inställning alltmera blivit. Långt betydelsefullare skulle det i så fall vara, om själva denna trångt individualistiska inställning kunde tyglas genom framskapandet av
