Brisman, har helt enkelt i största allmänhet hävdat – naturligtvis ävenledes utan realdebatt – att de av oss berörda sociala frågorna överhuvudtaget icke ha med befolkningsfrågan att göra! – Denna grovt förenklade syn på den praktiskt ekonomiska sidan av det befolkningspolitiska spörsmålet, är eljest för länge sedan övergiven i fackkretsar.
Har man nämligen en gång gjort den saken klar för sig, att sambandet mellan levnadsstandard och fruktsamhet går över de differentiella extrakostnaderna att ha barn, måste själva frågeställningen bli en alldeles annan. Åtgärder i syfte att minska det ekonomiska motivet för barnbegränsning måste då gå ut på att minska dessa extrakostnader att ha barn, vilket är något helt annat än allmän levnadsstandardstegring. Sådana åtgärder förutsätta i sin tur en omfördelning av inkomsterna efter barnförsörjningsbördan. Det gäller ju att ställa de enskilda familjerna i det läget, att ett ökat barnantal icke i samma grad skall trycka ned deras levnadsstandard, så att de icke skola se sig tvingade att avstå från barn för att icke få sin levnadsstandard sänkt.
För att i detta syfte minska extrakostnaden att ha barn måste man beskatta vissa och understödja andra. Man har att företaga en relativ levnadsstandardförskjutning, som visserligen – om produktionen icke stegrades – skulle betyda en standardstegring för flerbarnsfamiljerna men en standardsänkning för ungkarlar och mer eller mindre sterila familjer. Problemet skall mera ingående behandlas längre fram i detta kapitel. Här må blott ytterligare förutskickas att, om en dylik omfördelning av inkomsterna efter barnförsörjningsbördan skall vara effektiv. måste avgifterna läggas så, att de växa ej blott med relativ barnlöshet utan även med stigande inkomst och ekonomisk bärkraft.
Ingen på detta område sakkunnig bedömare har nu någonsin påstått annat, än att det bakom födelsebegränsningen även finns ett ekonomiskt motiv bestående i de enskilda familjernas
