bli följden. Det gäller fastmera att företaga en sådan omfördelning av de tillgängliga inkomsterna att de med barnens uppfödande och uppfostran under moderna industriella förhållanden direkt förenade ekonomiska bördorna minskas för de enskilda familjerna. Detta är en krass formulering av det program, som blir en given slutsats av varje positivt och ingående studium av vår befolkningsfråga. Vill man ha en mera idealistisk formulering kan man uttrycka saken så, att hela nationen måste i högre grad än hittills besinna sitt gemensamma ansvar för de barn, som skola bilda dess nästa generation. Ungkarlar, barnlösa familjer och enbarnsfamiljer få ej undandra sig sin del i detta ansvar helt enkelt genom att icke vilja – eller av fysiologiska eller andra skäl icke kunna – sätta barn till världen.
Vilja vi ha flera barn och vilja vi ge dessa barn en rimlig ekonomisk standard i fråga om bostad, föda, hälsovård och uppfostran kräves dessutom och såsom ett villkor för att fördelningsprogrammet skall kunna på avsett sätt förverkligas en effektiviserad produktion. Denna slutsats har även av Gustav Cassel understrukits, hur olika inställning han än har i fråga om medlen för den effektiviserade produktionens åvägabringande. Såsom en väsentlig beståndsdel av omedelbar betydelse för äktenskapsbildningen och för fruktsamheten måste därvid särskilt framhävas behovet av åtgärder som minska själva den osäkerhet som nu råder för familjernas ekonomiska existens.
En befolkningspolitisk inställning med nyss antydd målsättning leder således, då den är klarsynt och ärlig, rakt fram till krav på radikala samhällsreformer. Man må moralisera hur mycket man vill (men med kännedom om de förhållanden, som i sista kapitlet blottlades, förefaller det i och för sig mera besvärligt att moralisera): tillfredsställer man icke dessa reformkrav, kommer man förgäves att söka övertyga människor att de skola sätta flera barn till världen.
