Inkomststandard och existensriskersvårigheterna att försvara även de icke toppvärdiga arbetarnas rätt till delaktighet i nationens arbetsliv. Här ha vi blott velat understryka, att en förtidspensionering icke är ett önskemål ur långsiktig försörjningssynpunkt fastän möjligen en lämplig krisåtgärd mot en arbetslöshet, som man icke genom produktionspolitiska reformer tror sig om att tillräckligt kraftigt eller snabbt kunna bemästra.
Det produktionspolitiska problemet måste efter dessa korta antydningar i detta samband lämnas outrett. Det skall blott ånyo understrykas, att tekniskt och ekonomiskt föreligga inga oöverstigliga hinder för en sådan politik. Vi ha arbetslösa i stora massor, vi ha överflöd av naturtillgångar att utnyttja. Tekniken står på en ännu för en generation sedan oanad höjd. Och nog finns det behov att fylla. Svårigheterna äro uteslutande av organisatorisk och politisk art. De äro stora men de måste övervinnas. Ur befolkningspolitisk synpunkt är detta nödvändigt. De som ställa sig pessimistiska i fråga om möjligheten av en produktions- och konsumtionsstegrande ekonomisk politik ha att minnas, att de i så fall icke kunna ange någon möjlighet att hindra landets avfolkning. Ty den saken är viss: minskas icke arbetslöshets- och existensriskerna till en bråkdel av vad de i dag äro, så ligger redan i människornas osäkerhetskänsla ett kraftigt motiv för fortsatt barnbegränsning. Och stegras icke realinkomsterna i landet väsentligt, så sakna vi de ekonomiska möjligheterna till de fördelningspolitiska åtgärder, som måste tillgripas för att minska familjernas extrakostnader att ha barn – om vi nämligen vilja trygga åt barnen en rimlig standard och samtidigt stegra barnantalet. Alla andra åtgärder för att uppehålla den äktenskapliga fruktsamheten komma då att vara gagnlösa eller i alla händelser politiskt ogenomförbara.
I det följande tages såsom en vald förutsättning att folkets realinkomst kraftigt stegras och existensriskerna nedskäras, så att icke samhällets fattigdom står såsom ett allt annat
