inkomstfördelningen, inte alltför dyrt får umgällas av de dock mest oskyldiga: barnen.
Frågan är på vilka vägar och i vilken utsträckning en sådan utjämning av de individuella inkomsterna efter barnförsörjningsbördan skall kunna vinnas. Innan vi ge oss in på detta problem vilja vi emellertid upplaga till bemötande en allmän invändning, som man vid diskussionen av dessa spörsmål nästan alltid möter.
Man brukar framhålla, att familjerna med de mycket stora barnkullarna icke äro socialt önskliga. Det stora barnantalet säges i och för sig ådagalägga en lättsinnig disposition hos föräldrarna. Dessa familjer, framhåller man, bli ej blott fattiga, de äro i stor utsträckning misskötsamma eller rentav asociala. Ofta anlägger man även en rashygienisk synpunkt och påstår, att dessa föräldrar till stora barnkullar äro mindervärdiga arvsbärare. Från dessa premisser drar man då ofta den slutsatsen att alla ekonomiska åtgärder att lätta barnförsörjningsbördan för barnrika familjer äro betänkliga. De lägga hyende under lasten, de uppmuntra till en socialt skadlig fortplantning]
I själva premisserna till denna slutsats finns det en kärna av riktighet. Mycket stora barnkullar äro förvisso vanligen icke önskliga. Även om vi i hög grad underlätta barnförsörjningen skulle dessa barns vård och fostran ofta bli försummad. En positiv befolkningspolitik bör icke inriktas på att få enstaka fattiga familjer att föda ett mycket stort antal barn utan att forma det stora flertalet att föda låt oss säga t. ex. 3 barn. Det må också vara medgivet att ett mycket stort barnantal ofta tyder på bristande förutseende och social ambition hos föräldrarna. I all synnerhet kommer detta omdöme att vara befogat, när preventivlagen avskaffats och en ansvarig och omfattande sexuell upplysning och rådgivning kommit till stånd. Vi vilja emellertid påpeka, att om de mycket stora familjernas hem te sig slarviga och om barnen verka försummade och illa uppfostrade. är detta i första hand blott ett direkt resultat av
