Barnförsäkring inom lönesystemetmåste arbetet betalas efter sitt produktionskostnadsmässiga värde.
Bestämmer man nämligen högre lönesatser för arbetare med "barn (genom en minimilönelagstiftning eller direkt i kollektivavtalen), skapar man ett direkt ekonomiskt intresse för varje företagare att blott anställa ungkarlar eller arbetare med ett eller två barn. Familjeförsörjare med flera barn skulle bli handikappade i konkurrensen om arbetstillfällen. Denna verkan skulle drabba desto hårdare just nu, eftersom den tekniska utvecklingen, som vi i annat samband skola beröra, ökat effektivitetsanspråken oerhört och stegrat arbetslöshetsrisken för arbetare i slutet av medelåldern. Genom att försöka återgå till behovsprincipen kunde man råka förvärra i stället för bättra och verkligen göra barn till en faktiskt outhärdlig ekonomisk börda.
Reformatorer, som fått denna sak klar för sig, ha måst fundera över möjliga metoder att förena inkomst efter försörjningsbehov med konkurrensbestämda marknadslöner på ett sådant sätt, att dessa följder icke inträda. Dylika metoder – mer eller mindre väl genomtänkta – ha även tid efter annan framlagts i form av förslag om familjetillägg, "barnförsäkring" eller "barnkompensation". På sina håll och särskilt i Frankrike har även ett dylikt system i ganska stor utsträckning praktiserats inom vissa industridistrikt.
Den gemensamma innebörden av dylika förslag är i korthet följande. För en yrkesgrupp, för ett större företag eller för en sammanslutning av företag organiseras en barnförsörjningskassa. Till denna kassa avsättes en del av samtliga anställdas lön, oavsett om de äro ogifta eller gifta och oavsett barnantalet. Premieinbetalningen göres av arbetsgivaren, arbetarna eller av båda i viss proportion – detta är emellertid blott en bokföringsteknisk angelägenhet utan ekonomisk betydelse. Kassan gör sedan i sin tur utbetalningar till de arbetare, som
