med 150 kronor. Man kan givetvis fördela kostnaderna annorlunda: exemplet avser endast att visa, hur verkningarna bli alldeles skiljaktiga för grupper med olika barnantal.
Men framför allt är det givetvis de olika gruppernas skiljaktiga inkomstnivå, som gör hela det inkrånglade systemet socialpolitiskt tämligen nyttjelöst. Ett utjämningssystem, som icke ger de fattiga och barnrika samhällsklasserna ett starkare stöd i barnförsörjningen, än det som kan åvägabringas genom deras uppsplittring i smågrupper och genom en därefter genomförd omfördelning av löneinkomsterna inom varje sådan grupp i förhållande till varje arbetares större eller mindre försörjningsplikt, är icke värt att vidare diskutera, åtminstone icke i detta samband och mot bakgrunden av de uppgifter som lämnades i föregående kapitel. Det är också fullt förståeligt, att man aldrig lyckats politiskt intressera arbetarklassen för experiment i denna riktning.
Slutsatsen skulle då bli, att den önskade barnförsörjningsutjämningen för att bli av socialpolitisk betydelse icke kan uppnås genom tekniska tricks med lönesystemet utan att reformen måste avkopplas från direkt förbindelse med arbetsmarknaden och anställningsförhållandena och göras fullt allmän och obligatorisk samt framför allt kombineras med ett väsentligt moment av inkomstutjämning mellan de olika inkomstklasserna.
Sättet för finansieringen av en dylik offentlig barnpensionering kan tänkas växla, beroende på om statsmakterna föredra att betala barnpremierna direkt ur den allmänna budgeten eller genom särskilda premieinbetalningar påförda medborgarna. Finansierades barntilläggen genom en särskild beskattning av ungkarlar och personer med liten försörjningsplikt, kunde de barntillägg som sedan utbetalades givetvis göras i motsvarande mån mindre. I samma riktning skulle verka en stegring av de skattefria inkomstavdragen för hemmavarande barn.
Det naturligaste vid ett dylikt system av statsgaranterad barnförsörjning vore att tänka sig lika stora barnpensioner för alla
