Kontanta barnbidrag i enstaka fallfinansieringssvårigheter få stå hindrande i vägen. Men inför beloppens storlek vinner den frågan givetvis ökad vikt, om man inte kan nå längre genom att mera direkt inrikta anslagen på ett sådant sätt, att de med full säkerhet och i högsta grad verkligen komma barnen till godo. Man kan söka vinna den behövliga utjämningen via en utvidgad socialpolitik. Själva utjämningen kan då även göras mera effektiv.
Så mycket bör dock vidmakthållas av barnpensioneringstanken, att man med barnpensioner bisträcker ensamma mödrar, som på ett eller annat sätt förlorat sina familjeförsörjare och som av någon anledning icke själva kunna träda in som familjeförsörjare. Överhuvudtaget bör den offentliga understödsverksamhet, som för närvarande rent faktiskt är motiverad av att barnförsörjningsbördan överstiger inkomsten, avlyftas från fattigvården. Skälet är det vanliga: det föreligger här ett objektivt fastställbart socialt förhållande, som kan regleras genom lagstiftning och vanlig förvaltning och som icke erfordrar den deklasserande och ambitionskvävande art av kontinuerlig behovsprövning, som ligger i fattigvårdens väsen. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté för att utreda denna fråga och framlägga förslag till reform i denna riktning.
Vidare bör moderskapsunderstödet på ett rationellt sätt utbyggas. Detta utgår nu med ett alltför litet och otillräckligt belopp (i allmänhet netto 28 kronor) samt utbetalas endast till mycket små inkomsttagare. För att vara mera effektivt måste det utökas så, att det täcker alla kostnader för själva förlossningen samt dessutom ersätter moderns kostnader för livsuppehälle under den tid hon på grund av barnafödandet står utan arbetsinkomst. Detta kan ju i viss mån sägas ske genom den till sjukkassorna knutna moderskapshjälpen, men den behöver utökas både till belopp och verkningsområde. I samband därmed – ehuru på sidan om den kostnadsutjämning
vi just nu diskutera – borde åtgärder vidtagas för
