Utjämning genom social barnavårdEn viktig synpunkt i samtliga dessa hänseenden är, att det allmännas tillskott till barnavården ej bör ges i sådana former, att de få en nedsättande karaktär av fattigvård. Dessa samhälleligt bekostade barnavårdsnyttigheter böra därför i möjligaste mån komma alla barn till godo, oavsett föräldrarnas ekonomiska villkor, alltså utan behovsprövning. Eljest mista nyttigheterna psykologiskt i värde, och de kunna då ej heller väntas ha de åsyftade verkningarna på villigheten att föda barn. Här kommer den nya ideologien om nationens gemensamma ansvar för barnen att behöva påkopplas. – Även rent tekniska barnavårdssynpunkter tala i denna riktning. Ett flertal av de här föreslagna utvidgningarna av det allmännas vårdnadsplikt – t. ex. hela hälsovården, skollunchen, skolmaterialen, småbarnsskolorna – äro av natur att ej heller böra förmenas de mera välsituerades barn.
Socialpolitiken ger ej bara en möjlighet att stå såsom medel till en radikal inkomstutjämning i syfte att fördela inkomsterna mera efter de verkliga behoven i samhället. Inkomstutjämningsresultatet är faktiskt mera en biprodukt. Socialpolitikens viktigaste uppgift, dess omedelbara syftemål är att organisera och styra den nationella konsumtionen efter andra linjer än dem, som det s. k. fria konsumtionsvalet inom de konsumtionstekniskt ofta alltför små hushållsenheterna och under suggestionens och massreklamens tryck eljest följa. Och den saken kommer att framstå desto viktigare i samma mån standarden likväl stiger, ty i samma mån utvidgas de individuella valmöjligheterna vad gäller inkomstanvändningen.
Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning inom familjerna. En dylik
