De skärpta duglighetskravenI stort sett har fackföreningsrörelsen – i mer eller mindre klar vetskap därom – fullföljt denna linje. Arbetsintensiteten och arbetseffektiviteten är våldsamt uppdriven på flertalet av våra arbetsplatser inom industrien. I takt med den begynnande industriella revolutionen inom lantbruket och under trycket av räntabilitetssvårigheterna håller samma effektiviseringsprocess på att tränga sig fram även på jordbrukets arbetsmarknad. Det är svårt att uppleta ett enda område av näringslivet, där kraven på arbetstakt och arbetskvalitet icke stegrats under den sista generationen.
Denna utveckling, som är ett med tidens egen anda och som är – innerligt bejakad av alla fullvärdiga människor, måste emellertid lämna en oavbrutet stegrad procent av befolkningen såsom mer eller mindre arbetsoförmögen. Den alltmer genomförda standardiseringen av arbetsvillkoren och förstärkningen av företagandets rationellt–ekonomiska inställning – bortdöendet av det patriarkaliska inslaget i anställningsförhållandet – berövar då dessa olyckliga överblivna mer och mer varje möjlighet att, låt vara till en lägre lön, göra en insats, som moraliskt försvarar deras liv och som skänker dem livets nödtorft.
På en lantgård i gamla tider fanns det mycket ofta en eller flera mindre arbetsföra personer. Ibland voro de litet mindre vetande än folk är mest; ibland voro de sjukliga, lytta eller inte över sig arbetshurtiga. De fingo bo i någon överloppsstuga och hanka sig med i arbetet så gott de kunde mot en undernormal arbetslön. De voro i alla fall inordnade i det mänskliga produktionslivet; den allra värsta nöden hölls på avstånd – eventuellt genom något mindre tillskott från enskilda eller socknen – och de förföllo sällan till mera påtaglig och skadlig asocialitet.
I ett modernt, avpatriarkaliserat, industriellt lantbruk finns ingen plats för dylika "hjon" av olika slag. Bonden behöver numera ett helt annat slags arbete. Detta oavsett, så skulle fackföreningen och arbetskamraterna med oblida ögon se på
