betydande vinster i höjd kvalitet hos folkmaterialet. Det gäller här att dels utsträcka de hygieniska och pedagogiska tjänsterna allt vidare i folklagren, så att ingen lämnas ohulpen av ekonomiska skäl. Framför allt gäller det att kasta in utvecklingen på mera målmedvetet utstakade förebyggande banor. Detta sista innebär bl. a. en än bestämdare inriktning av dessa ansträngningar på barnen och de unga.
Barnens näringsstandard.
Det elementära socialhygieniska kravet är därvid, att barnen skola, oavsett föräldrarnas inkomststandard, tillförsäkras en tillräcklig och hälsosam föda samt en sund och utvecklingsbefrämjande bostad. Det bostadshygieniska problemet skall strax upptagas. Vad gäller barnens näringsstandard må här ånyo understrykas, att den för närvarande icke är tryggad. Vissa slutsatser i denna riktning kunna dragas av de uppgifter, som lämnades i femte kapitlet.
Barnens otillfredsställande näringsstandard beror av två intimt samverkande orsaker: å ena sidan föräldrarnas och i första hand husmödrarnas bristande förstånd och omtanke, å andra sidan de otillräckliga familjeinkomsterna. Den förstnämnda orsaken är förvisso icke den oviktigaste. Men därav får icke den slutsatsen dragas, att samhället är utan ansvar. Dåliga vanor måste vridas rätt, de oförståndiga måste upplysas, de ansvarslösa väckas. Det är här utrymme för en omfattande, samhälleligt organiserad folkuppfostrings- och propagandaaktion, vilken, om den skall komma till nytta där den bäst behövs, måste vara intensiv och pockande och söka utnyttja alla slags kanaler till föräldrar, vilka eljest kanske blott ha trånga förbindelseleder med den sociala yttervärlden. Bland annat måste skolan utnyttjas som propagandamedel: detta ej blott för att skapa mera kunniga och ansvarsmedvetna föräldrar i nästa generation, vilket är viktigt nog, utan även för att omedelbart låta barnen
