som ekonomiskt kan övervältras på de enskilda medborgarna och på välgörenheten. Skatteutgifterna för dessa ändamål ha i allmänhet burits utan knot. Ty det har förståtts vara en förnuftig form av ekonomisk riskförsäkring och inbördes social hjälp, att vi i mån av inkomster även när vi äro friska skola bära vår del i den ekonomiska börda, som sjukdom är för den som drabbas därav.
Nästa viktiga etapp i denna pågående socialisering av själva sjukvården är ett rationellt utbyggt poliklinikväsen. Vi ha i olika gestaltningar redan nu vissa ansatser till ett offentligt poliklinikväsen, ehuru dessa ansatser vanligen icke fått ett sådant genomförande att de framstå helt förebildliga. Uppbyggandet av ett system av väl utrustade, entusiastiskt skötta, offentliga polikliniker är den naturliga fortsättningen av vårt framgångsrikt inledda arbete på sjukvårdens förbättrande och socialiserande. I framtiden måste de bli det normala rådfrågningsstället, dit folk vänder sig vid sjukdomsfall. I allmänhet måste de ligga i städerna och ofta anslutas till sjukhusen, men de skola vara organiserade att betjäna även den kringliggande landsbygden. Behovet av ett poliklinikerna kompletterande fältarbete i hemmen av läkare och sjuksköterskor skola vi strax beröra i annat samband.
Systemet med enskilda privatpraktiserande läkare, som hålla mottagningar i sina våningar, är i stor utsträckning ett för länge sedan föråldrat system. Så redan från rent teknisk synpunkt. Genom att ett flertal läkare sammanbringas i en gemensam poliklinik kan en fullständigare utrustning med olika slags instrument, apparater och lokaliteter bekostas och även utnyttjas långt mera ekonomiskt. En mängd registerföring, provtagning och annat assistentarbete kan göras snabbare, bättre och billigare. En rationell arbetsfördelning och specialisering mellan de i polikliniken arbetande läkarna kan genomföras.
De tekniska fördelarna äro i själva verket så betydande, att läkarna i Amerika, som ju mindre tyngas av en
