privatpraktiserande läkarna kunna. Taxan kan likväl fastställas lägre, även om den hålles fullt i nivå med de verkliga kostnaderna.
Överhuvudtaget kan det starkt ifrågasättas, om icke polikliniksystemets ekonomi bör hållas på klar kostnadsbas, åtminstone under dess första utvecklingstid. Personer som ha tillräckligt stora inkomster skulle då betala full kostnadstaxa, medan stat och kommun skulle betala mellanskillnaden blott för de övriga.
Man måste hålla klart för sig, att de mindre bemedlade samhällslagren i vårt land för närvarande icke på långt när åtnjuta läkarhjälp i den omfattning de skulle behöva det. Detta gäller både stad och – framför allt – landsbygden; däri ligger bl. a. förklaringen till att vi kunna hålla oss med ett så onormalt lågt antal läkare per tusental invånare. Det viktigaste sociala skälet för ett offentligt polikliniksystem är just möjligheten att bereda dessa mindre bemedlade medborgare en förstklassig läkarhjälp så billigt, att de utan tvekan kunna söka den. Vidare bör redan från början all sjukvård av barn göras kostnadsfri. Detta barnens sjukvårdsbehov måste befrias från varje konkurrensställning inom en familjebudget. Barnens rätt till sjukvård måste skyddas redan av den grund, att den i så utpräglad grad är profylaktisk, är hälsovård i egentlig mening. Ett annat viktigt skäl är det befolknings- och socialpolitiska önskemålet att minska den familjeindividuella barnuppfödningskostnaden.
Men principiella hinder behövde inte i samma mån möta ett utkrävande av full kostnad från vuxna patienter över viss inkomstgräns. Och sannolikt borde därvid för redans skull hela poliklinikens ekonomi läggas på ren kostnadsbas, varvid det allmännas bidrag för barn och mindre bemedlade debiterades och uppbars i proportion till antalet behandlade fall av denna karaktär. Skälet för en sådan uppläggning av reformen skulle vara de stora praktiska svårigheter, som faktiskt resa sig för
