Sjukvård och socialpolitikett förstklassigt poliklinikväsens uppbyggande direkt på offentliga bidrag i form av byggnads- och materialkostnad och tjänstelöner inom själva kommunalstaten. Erfarenheten lär oss nämligen, att det i så fall finns en stark tendens att poliklinikerna bli ett slags fattigvårdsinrättningar, snålt skötta och illa utrustade – icke avsedda för alla människor utan blott för dem som icke ha råd att gå till privatpraktiserande läkare och som därför få hålla till godo med förlängda väntetider, hafsig undersökning och en oindividuell behandling. Sådana polikliniker kompromettera själva den stora reformen, vilket är desto beklagligare då poliklinikerna, oavsett understödsmomentet, äro tekniskt och ekonomiskt överlägsna.
Men ett poliklinikväsen på detta vis upplagt på individuell kostnadsbas motsvarar likväl icke vårt slutliga framtidsmål. Vi se fram emot den tid då man mera allmänt kommer att finna det naturligt, att stat och kommun skola hålla förstklassiga polikliniker för hela allmänheten till kostnader, som i huvudsak skattevägen betalas av oss alla friska och sjuka medborgare i mån av vår förmåga – på samma sätt och av samma skäl, som vi redan nu hålla hela sjukhusorganisationen på denna bas.
Denna reform har även – vid sidan av de tekniska, ekonomiska och sociala fördelarna – en läkarmoralisk innebörd av visserligen svårgripbar men väsentlig betydelse. Själva bindandet av läkarens inkomst genom betalningssättet per fall och patient är otillfredsställande och har alldeles bestämda skadeverkningar. Det ligger i och för sig något för båda parterna förödmjukande i detta, att läkaren för en högt kvalificerad och personlig förtroendetjänst skall behöva stå och ta upp en individuell avgift för att samla ihop till sitt levebröd. Men bortsett från denna sakens mera oväsentliga socialestetiska sida, så kan inkomstsättet icke undgå att i viss mån påverka läkarens hela inställning till sitt kall.
