I läkarkretsar är man naturligtvis fullt underkunnig om hur ett antal kolleger vänja sig att lägga en väl affärsmässig syn på sin praktik, och frågan diskuteras ju mycket ofta. Även om de ibland hörda verkligen upprörande fallen av praktikmjölkning äro sällsynta i den svenska läkarkåren, vet varje läkare, att arvodessystemet även mera allmänt icke har en helt lycklig inverkan på läkarnas yrkesarbete att hjälpa de sjuka. Dessutom har hänsynen till klientelets väntade reaktion stundom visat sig binda läkares omdöme i allmänna frågor – både deras sätt att tänka och än mer deras villighet att offentligen ge uttryck för sina uppfattningar – detta icke minst vad gäller reformer inom deras eget arbetsområde.
Inkomst- och arbetssystemet är icke utan skuld till att läkare ofta visa en påtaglig svårighet att se socialt på sitt kall och sina problem. De äro inställda på enskilda individers bekymmer men skönja mestadels blott ofullkomligt sociala orsaker och sociala verkningar; se i alla händelser däri sällan frågor, som i högre grad komma läkarkallet vid. Denna socialt begränsade inställning beror till viss del på brister i läkarutbildningen, som ju för närvarande ger en alldeles otillräcklig social orientering. Men den sammanhänger utan tvivel även med det faktum, att läkaren av det förhärskande systemet är satt såsom i första hand en privat företagare i stället för helt och hållet en samhällets förtroendeman. I synnerhet unga läkare, som ännu icke hunnit inpassa sin personlighet så smalspårigt och som heller inte själva hunnit upparbeta en lönande praktik, äro också stundom starkt missnöjda. De kräva – enligt vår mening med största rätt – att även läkarna skola tillförsäkras sina inkomster på ett sätt, som i högre grad svarar till deras viktiga uppgift i samhället.
Den ibland uttalade farhågan, att ett offentligt polikliniksystem icke skulle garantera patienterna en lika omsorgsfull omvårdnad, kan blott gälla de i fråga om personal illa utrustade klinikerna, icke det system vi här förordat. Ty det
