Läkarmoral, polikliniker och privatpraktikvore en förolämpning mot vår läkarkår och i sista hand en dödande kritik emot den sociala och moraliska fostran de unga läkarkandidaterna skola mottaga under sina universitetsstudier och i sin praktiska utbildning att ens ifrågasätta, att läkare – i motsats till lärare, domare etc. – under eljest likartade förhållanden skulle lägga ner mindre omsorger på sina patienter bara därför, att de icke åtnjöte arvode per fall. En viss slags överdriven hänsynsfullhet mot särskilt hypokondriska patienter, vilka helt enkelt kräva att få betraktas sjukare än de verkligen äro, kan måhända uppammas genom ett individuellt arvodessystem. Men det kommer naturligtvis alltid att finnas privatpraktiker för deras och andra patienters hjälp. Det kan i alla händelser omöjligt vara ett samhällsintresse från någon synpunkt att för deras skull underlåta en eljest av både tekniska, ekonomiska och sociala skäl motiverad reform av den polikliniska sjukvården.
Med allt erkännande av att ännu mycket återstår att reformera även inom den egentliga sjukvården och att dessa reformer även i fortsättningen äro av den största betydelse för folkhälsans höjande, måste man emellertid ge den moderna läkaropinionen rätt i att viktigast av allt är sjukvårdens utbyggande till hälsovård. Hur väl vi än komma att taga vård om våra sjuka i alla samhällsklasser, kommer sjukdom dock alltid att bli en personlig olycka för de sjuka och deras anhöriga och likaså en ekonomisk börda för dem och för det allmänna. Kravet är därför, att sjukdom i möjligaste grad bör förebyggas. Och det råder allmän enighet om att mycket i den vägen återstår att göra i vårt land. En förbättrad hälsovård är ett av de viktigaste medlen att på lång sikt höja folkmaterialets kvalitet.
Alla slags tjänsteläkare få vid en utvidgning av den sociala hälsovården mycket ökade uppgifter. Vi böra sätta oss in i att dessa hälsovårdande uppgifter ha den omfattningen och betydelsen, att det behövs en tjänsteläkarkår, som helst helt kan
