hälsovårdsläkare, borde dessa naturligt kunna överta den högsta ledningen i distrikten av hela det sociala arbetet.
Kostnaderna för hälsovården – inklusive de ökade lönekostnaderna – böra så småningom läggas helt på statens budget. En sådan reform ligger fullkomligt i linje med de moderna strävandena till skatteutjämning och administrativ centralisering. Hellre än att till skattetyngda kommuner utdela kontanta skatteutjämningsbidrag, som, hur ingående kontrollen än göres, lätt verka såsom en uppmuntran till finansiell vanvård i kommunerna, böra själva de offentliga uppgifterna och i samband därmed utgifterna överföras till större distrikt och kostnaderna helst till staten. Detta kan utan risk för skadligt slöseri ske så ofta utgifterna, såsom fallet är vid hälsovården, kunna bindas av objektiva kriterier. Skälen för centralisering äro emellertid särskilt starka, vad gäller just hälsovårdsuppgifterna. Med nuvarande starka inrikes omflyttning måste profylaktiska åtgärder lagda på lång tidssikt anses vara i hög grad en statsuppgift och icke en kommunaluppgift. Som redan sagts ha kommunerna vidare visat sig i ovanligt hög grad inkompetenta såsom bärare just av hälsovårdsuppgifterna.
Vid den effektivisering av sjukvården som nyss behandlats och vid den här berörda utvecklingen av den offentliga hälsovården är det tämligen uppenbart, att vi också få användning för det "läkarproletariat", som besynnerligt nog eljest säges hota i ett land med en i förhållande till folkmängden ovanligt liten läkarkår. Ett viktigt krav, som aktualiseras just genom hälsovårdens utbyggande, är vidare en genomgripande reform av läkarutbildningen. Våra blivande tjänsteläkare måste redan under sina universitetsstudier utrustas med de socialhygieniska insikter de nu såsom kår ofta fått vara i avsaknad av, och den fortsatta praktiska utbildningen får icke ha den ensidiga sjukhuskaraktär den nu har. Såsom en beståndsdel i undervisningen i socialhygien borde även ingå en – låt vara mycket elementär – orientering i socialpolitik, socialrätt,
