Hälsovård är i första hand barnavårdmen detta intresse får inte skymma blicken för barnaårens otaliga andra hygieniska problem.
Strävandena inom spädbarnsuppfödningen måste med andra ord först och främst komma alla städer och hela landsbygden till godo samt vidare kompletteras med motsvarande ansträngningar för de högre barnaåldrarna. Vi behöva – för de orter, som äro stora nog att kunna bära en sådan organisation – välutrustade och specialiserade barnpolikliniker för sjukdomsfall och rådgivning samt i nära förbindelse därmed heltidsanställda skolläkare och skoltandläkare. Där sådana kliniker stå till buds, böra de även kunna tjänstgöra såsom centraler för sjukvård och specialrådgivning för den kringliggande landsbygdens behov. Men själva hälsovårdsarbetet, fältarbetet, måste i synnerhet på landsbygden läggas annorlunda. Det gäller ju att skapa en såvitt möjligt kontinuerlig kontroll av barnens hälsotillstånd och därtill fordras en ständig kontakt med familjerna och skolan. Hälsovårdsläkaren och distriktssköterskan få här sin centrala uppgift.
Den tanken har från flera håll framkastats, att barnavårdscentraler skola inrättas runtom i landet i syfte att systematiskt ta tjänsteläkarnas och distriktssköterskornas krafter i anspråk för moderns för- och eftervård vid förlossning samt för spädbarnsvården. De här diskuterade betydligt vidsträcktare arbetsuppgifterna kunna därvid smidigt infogas i denna plan. Det bör vara naturligt nog att behålla hälsokontrollen över barn, som en gång kommit under tjänsteläkarens vård.
Jämte tanken på dylika barnavårdscentraler står den icke mindre viktiga skolläkarfrågan redan på det aktuella reformprogrammet. Den skolläkarinstitution vi nu ha stadgad för läroverk och högre flickskolor kan i de flesta fall icke innebära mer än ett formellt uppfyllande av en mycket summarisk kontroll utan större profylaktiskt värde – några hundralappar om året åt en läkare, för att han skall titta över en skolas hundratals?elever och bestämma, vilka som ska få vara med i
