gymnastikundervisningen, samt vid läsårets slut avge ett omdöme om skolans "hälsotillstånd".
I folkskolorna äro förhållandena ojämnare. Några få distrikt kunna uppvisa en välordnad och kontinuerlig eftersyn av skolbarnens hälsa, men flertalet äro sorgligt försummade på grund av kommunal oföretagsamhet och snålhet. Landsbygdens skoldistrikt äro särskilt försummade. Vi ha regelbundna läkarundersökningar i blott 10 % av distrikten, och dessa undersökningar inträffa även där sällan och äro i allmänhet ej åtföljda av något eftervårdande arbete. Provinsialläkarna förpliktas visserligen genom sin instruktion att utöva viss tillsyn över hälsovården i skolorna. Men då dessa läkare vanligen äro överlastade med sjukvårdsarbete, blir för närvarande denna hälsovårdsuppgift i praktiken lika försummad som de övriga, vilka formellt åligga dem.
Betecknande för myndigheternas ansvarslösa inställning till skolläkarfrågan är även, att i skolöverstyrelsen finns fortfarande ingen medicinsk representant. En skolöverläkare som organisatör för skolhygienen och skolbarnens hälsovård i landet synes vara ett uppenbart och därtill mycket rimligt anslagskrav. Det nuvarande tillståndet är ett ungefär lika groteskt missförhållande som det inom den sociala barnavården rådande: det finns inom varje län en titel "barnavårdskonsulent", men den betecknar ingalunda någon barnavårdssakkunnig instans utan titeln bara tillägges en fattigvårdsman i vissa av hans funktioner.
Alla skolor måste nu i en snar framtid utrustas med skolläkare eller del i skolläkare. Skolläkaren skall ha att följa varje barns individuella fysiska och psykiska utveckling, vakta på alla sjukdoms- och missanpassningssymtom, remittera till lämpliga sjukhus alla de fall han inte hinner eller inte kan bota på egen hand. Han skall dessutom ge råd om matordning och vilotider, vara med och besluta om skollokaler, skolprogram och arbetsmetoder från hygieniska synpunkter, vaka
