skolläkarinstitutionens reformering. Men dessa program måste komma att hänga i luften eller att mynna ut i onödigt tungrodda, överorganiserade apparater, som måhända endast hindra en verklig lösning av problemet i stort, så länge de för det första ej äro rationellt sammankopplade med varandra och så länge de vidare lämna barnen i den viktiga småbarnsåldern mellan 1 och 7 år alldeles utom samhällelig vård och hälsokontroll. Att intresset för barnavårdscentraler och för skolläkarvård hör hemma hos olika myndigheter och organisationer har varit den omständighet, som skuggat för utblicken över barnens hela hälsovårdsproblem. Men endast om de föreslagna reformerna ses som delar i ett och samma större socialpolitiska program blir det möjligt att göra dem så effektiva, som de framtida generationernas välfärd kräver.
Alla dessa organisatoriska frågor äro så nära sammankopplade med möjligheterna att överhuvudtaget nå en utvidgning och effektivisering av det profylaktiska hälsovårdsarbetet, att de icke kunnat förbigås, även om hälsovårdens framtidsinriktning naturligtvis icke kan få göras beroende av om en viss administrativ ordning genomföres eller en annan. Vi ha endast velat peka på en förenkling och rationalisering, som synes socialpolitikern naturlig, och därvid knutit an vid uppslag, som vunnit förespråkare bland de progressivt tänkande läkarna. En sak är säker: alla dessa stora frågor om sjukvårdens reformering genom ett rationellt poliklinikväsen, om hälsovårdens utbyggande, om sjukvårdsläkare och hälsovårdsläkare, om läkarutbildningen etc. måste tagas upp till utredning i ett enhetligt sammanhang. Eljest komma småreformerna att växa oss över huvudet och bli inbördes hindersamma för varandra.
Dessa spörsmål måste därvid – liksom tidigare skett i fråga om militärväsendet och delvis även skolväsendet – föras ut i den öppna medborgerliga diskussionen. De höra alldeles icke till läkarkårens privata angelägenheter, som få lösas intra muros i någon slags förlamande trekamp mellan
