sätt socialt anpassade individer skulle kunna göras, om barn som i ett tidigt skede visade oroande avvikelser från en normal utveckling då komme under lämplig behandling. Dessa mentalhygieniska arbetsuppgifter börja nu uppmärksammas runt om i världen, och vi ha även på ett par ställen i Sverige fått särskilda rådfrågningsbyråer för "problembarn".
Men själva det psykiska hälsovårdsarbetet är av mycket vidsträcktare art. Det måste få göra sig gällande i det särskilda barnets hela uppfostringsmiljö, måste genomsyra både hem och skola. Ofta består den nödvändiga behandlingen just i en art av pedagogisk rekonstruktion: det fordras ett tålmodigt och sakkunnigt uppfostringsarbete för att upplösa komplexen, mindervärdighetskänslorna, ångestinställningarna. Stundom fordras kanske blott en särdeles lugn och förstående psykisk omgivning kring det barn, som vant sig att reagera på ett övervärdigt sätt i olika slags vardagssituationer.
Särskilt när målet sättes så högt, att ett beaktande av den psykiska hälsovårdens krav anses böra komma alla barn till godo för att effektivisera deras uppfostran till fullt livsdugliga individer, blir det klart, att det inte räcker med några få specialfulländade kliniker, som ju huvudsakligen måste arbeta med botandet av svårare fall. Den vidare, och mer profylaktiska, uppgiften kräver i och för sig kontinuerlig kontroll över alla barns psykiska utveckling och sakkunnig påverkan av barnens hela miljö via råd till föräldrar och lärare. När denna psykiska hälsovård därför en gång skall göras allmän och effektiv, måste den has om hand av någon sakkunnig i nära kontakt med barnets hela liv.
Om denna expert bör vara en specialutbildad psykolog eller en läkare, är en senare lämplighetsfråga. Så små utbildningsmöjligheter som vi ha i vårt land synes det tills vidare vara naturligast att i hälsovårdsläkaren söka den för detta fältarbete lämpligaste ledaren. Att denne därvid bör ha en viss barnpsykologisk utbildning har redan framhållits.
