Skolan förlänger 1800-talsmentalitetenoch bortleder lärarens blick från skolarbetets socialt fostrande uppgift.
Detta skolans odlande av en överdriven och falsk individualism, dess undertryckande av den naturliga sociala inställningen är ett farligt resultat, i den mån skolan verkligen förmår riktningsbestämma den framtida människotypen. Man borde leka något försiktigare med den liberalistiska idealiseringen av konkurrensidealet. Inbördes tävlan måste alltid ges ett rum både i skolan och i livet. Men det är skolans uppgift att i samhällets intresse tämja och förädla de ungas tävlingslusta, att säkert inrikta deras ansträngningar på prestationen själv och icke dess mått, på saken och icke på skenet, och slutligen att inordna tävlandet under en social idealitet, som vidgar intresset långt över den individuella insatsen. Det får inte glömmas, att hela den liberalistiska ideologien, med dess överbetoning av konkurrenssynpunkten, individens eget ansvar etc., bara är en rationalisering av en i grunden asocial inställning, som i viss mån – aldrig helt och hållet – präglat den sociala utvecklingen endast under en i hög grad dynamisk och från historisk synpunkt relativt kortvarig upplösnings- och genombrottsperiod, den privatkapitalistiska, vilken nu tekniskt och socialt står inför sitt slut.
Skolan förlänger 1800-talsmentaliteten, den falska individualismen. Särskilt borde socialister beakta detta. Socialistisk produktionsordning och planhushållning betyder ej blott en central, socialt inriktad och demokratiskt bestämd ledning av samhällslivet utan därjämte och framför allt samordning. Och den socialpsykologiska faktor man har att bygga på heter uppfostran till samarbete. Förmågan att samordna sig andra samt att identifiera sig med gemensamma ideal och intressen blir av nöden, om icke svårartade personliga och sociala missanpassningar skola uppkomma. Endast den skola, som ser som sitt viktigaste mål att uppfostra barnen till individuellt starka kollektivister med ett socialt patos som djupaste
