i denna individualistiska form hör ihop med den då framväxande borgerliga revolutionen och den begynnande industrialismen. Med hänsyn till nutida sociala förhållanden och till de i dessa faktiska förhållanden grundade sociala behoven är denna frihetspedagogik redan verklighetsfrämmande. Den är i sin grundsträvan naivt naturrättslig. Den har en älskvärt optimistisk tro att individerna kunna fostras såsom friställda individer – i ett slags lufttomt socialt rum – medan i själva verket samhällskraven i stället måste förlänas ett riktningsbestämmande inflytande på själva uppfostringsidealen. Det räcker icke såsom målsättning att säga att man vill göra människorna lyckliga och goda. Frågan är: i förhållande till vad? Vår tid har faktiskt vuxit ifrån 1700-talsidealen, den liberala individualismen och den naturrättsliga tron att det fritt och naturligt växande också blir det i och för sig goda och riktiga. Det vore lyckligt om denna omsvängning snabbare påverkade skolidealen, så att vi inte även för framtiden skola behöva räkna med sekellånga eftersläpningar i fråga om skolans anpassning. Skolans målsättning måste bli klart social: ett planmässigt styrande av individernas utveckling och skolans kunskapsurval enligt samhällets intresse. Vi kunna icke lämna denna viktiga uppgift att forma skolan och i sista hand samhällslivet vare sig åt gammaldags slentrian eller åt den "fria skolans" harmoniliberala förtröstan på att samhället är något som ordnar sig självt om man bara släpper loss de naturvuxna och ohämmade individerna till något slags fritt samspel.
Det har blivit en internationell allmänuppfattning i kulturkretsar, att vi i vårt land kommit att präglas särskilt hårt av personlig isolering och inbördes rivalitet – den personlighetsinställning, som i dagligt tal omtalas såsom den svenska "avundsjukan", den svenska "tråkigheten", "stelheten", "blygheten", bristen på personlig intensitet och värme i vårt umgänge med människor, samt sist men icke minst vårt envisa rätthaveri. vår formalism, vår avsaknad av psykologiskt
